charlottesproject

Jag har funderat på det här med barnuppfostran och beteenden hos föräldrar. Visst ser, eller hör man, ganska ofta föräldrar som agerar på ett sätt mot sina barn som man aldrig själv skulle göra?

Jag anser att föräldraskap och uppfostran till största del handlar om hur man förhåller sig till sitt barn. Hur man väljer att fostra och vägleda denna lilla person så att hon/han en dag kan stå på egna ben som en stark och välmående människa med sunda värderingar. Jag anser vidare att det uppfostrande föräldrarskapet inte upphör då personen uppnått en viss ålder, stödet och förmågan att som förälder kunna vägleda sitt barn är alltid lika viktig.

Jag vill dra mina funderingar till extremer och påstå att det finns två fundamentalt sunda sätt att att uppfostra barn på. Den första är att man uppfostrar sitt barn så som man själv har blivit vägledd i sin barndom. Man anammar förnuftiga regler och samma kärleksfulla förhållningssätt från sina egna föräldrar. Det andra sättet är att man gör precis tvärtemot det sätt man själv blivit uppfostrad på. ( Det sistnämnda gäller i de fall då man blivit utsatt för tråkigheter så som exempelvis kränkning eller liknande och insett att detta är helt fel ).

Vad är det då som gör att personer som blivit utsatta för tråkigheter i sin barndom åndå väljer att använda den första metoden mot sina egna barn? Varför ringer det inga klockor?

Vet man inte vad ett sunt förhållningssätt är på grund av att man själv saknat just detta i sin uppväxt? Eller är det som barnläkaren Janusz Korczak skriver?: